Min ätstörning

Bild från Google.

Jag vet faktiskt inte ens varför jag skriver detta, eller hur jag ska börja. Det är jobbigt. Det är påfrestande.

Jag har, sedan många år tillbaka, haft problem med mat. Allt började som en ”tävling” (hur galet är inte detta?) med en klasskompis i grundskolan. Vi skulle tävla om vem som kunde äta minst. Vi kom till skolan och berättade om vad vi hade ätit dagen innan, hur lite kalorier vi hade fått i oss. Man applåderade när den ena sa att man inte hade ätit någon middag. Vi började gå på gratis träningspass. Ni vet, man får ”prova på” gymmet innan man köper ett medlemskap. Jag var svag sedan innan så jag valde löpbandet, det kändes enklast. Där såg man antalet kalorier man brände så jag valde en gräns och sprang tills jag nådde den gränsen, typ 100 kalorier. När man kom hem hittade man på en ursäkt att inte äta middag så att dessa kalorier som man hade bränt inte skulle matas in igen. En vanlig lögn jag drog var ”jag har redan ätit”. Så här fortsatte det. Mat och kalorier cirkulerade i skallen KONSTANT och man kunde inte riktigt ha ett socialt liv för maten tog över allt. Att äta ute var uteslutet. Då visste man ju inte hur många kalorier maträtten innehöll. Hamnade man i nödfall där man var tvungen att äta ute så fastade man hela dagen fram tills middagen. Jag minns en middag med en vän. Han sa att jag såg väldigt smal ut. Jag bara skrattade och undvek hans kommentar. Man ville gärna inte svara, trots att man JUBLADE i tysthet. Att få höra hur smal man var, det var det allra bästa. Jag minns också att man älskade att prova kläder i provrum, den minsta storleken, och verkligen såg hur pösiga kläderna var. Det var som en slags bekräftelse. Jag ville att mina nyckelben och revben skulle synas tydligt. Jag tyckte också om när man såg hur beniga händer man hade.

Jag kan säga så här: jag blev bättre. Inte frisk. Jag gick upp i vikt. När jag träffade Victor så var jag fortfarande i det här träsket. Jag jobbade konstant och efter jobbet blev det AW efter AW. Den ”mat” jag fick i mig var godis. Så, efter ett par månader efter vi blev tillsammans började jag successivt äta mer och mer. Jag la på mig ett par kilo. Detta var ändå ganska… enkelt. Jag var nykär och tänkte inte så mycket på mig själv. Nu sitter man här med den finaste lilla skapelsen intill sig. Jag kan knappt förstå att JAG har fött barn. Det är galet. Det är också magiskt. Hon är mitt allt och lite till.

Till saken då. Jag har diskuterat detta med Nellie och vi pratade bland annat om hur många man följer på Instagram som är supersmala och har ett flöde av spinkiga bikinibilder, champagneglas och fruktbrickor. Hur man konstant tittar på sådant som triggar ens svagheter. Jag kan inte säga att jag är tillfrisknad än. Jag tänker hela tiden på det jag äter och räknar omedvetet kalorierna i huvudet. Tro mig, jag äter så näringsrikt som möjligt så att amningen fungerar som den ska, MEN, jag tänker på mat dygnet runt.

Jag ska göra allt i min makt för att Saga aldrig ska hamna i det här träsket när hon blir äldre men man vet också att det är väldigt svårt med tanke på hur dagens flöde ser ut. Det är trendigt att vara snygg och smal. På ett sätt ser jag det som en fördel att jag har haft en ätstörning, då vet jag direkt när något inte riktigt står rätt till. Jag kan alla varningssignaler.

Detta blev ett långt inlägg men jag behövde spotta ut det här. Hoppas ni mår bra! Puss.

Gillar

Kommentarer

Nellie
,
❤❤❤❤
Nellie
,
❤❤❤❤
Nellie
IP: 82.99.3.229